Jag åkte idag på min väg hem från Carrofika tunnelbana i vanlig ordning å satt precis vid ett gammalt par på ungefär 85 bast. Så underbart fina. De satt och åt godis ihop brevid varann, och båda såg ut att må så bra, även om de inte sa någonting alls till varann.. Så fina.
Så med ett litet pillimariskt leende och ett gammalt par i bakhuvudet gick jag mad bestämda steg ackompanjerade av toves förvirrade prat i telefonen ner mot bussarna och hör att avgrundsvrål : EEEBBAAAUAA!
Det var Axel, denna underbara människa, som hade bråttom till tuben men ändå ville göra mig uppmärksam på att han hade sett mig. Jag blev så glad. Och mungiporna ville inte lämna pannan..
Väl hemma bakade jag äntligen klart biskvierna och gick på vägen till kören förbi Erik och lämnade en burk. Hade det inte varit för magen som bråkade i vanlig ordning så hade jag planer på att åka till Grönviksvägen och hälsa på Familjen Fritzhow med biskvier i högsta hugg.
Men det får bli en uppgift för morgondagen..!
Sov gott! det blir sista skolan-väckarklockan för detta året! :D
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar